Finns alltid detta men.....det ligger som en snara över halsen & dras åt så fort jag börjar må bra.

När jag känner att jag har mera ork, 

att jag gjort något bra.

När jag känner att JAG har ett värde.

Då kommer detta MEN.....passa dig,

du kan inte, du fixar inget, du är värdelös,

förstår du verkligen inte  du KAN INGET....

du har ingett värde i detta samhälle.

Ingen vill ha dig, ingen vill höra DINA åsikter.

Ingen vill se dig DU ÄR FUUUL:

Försök förstå det nu.

Hur bli man kvitt dessa tankar, detta MEN???

Hört detta i hela mitt liv & de senaste åren har jag trott på 

dessa ord.

Tror på dem ÄNNU.

Men nu ska jag upp & må bra.

Jag har fått en diagnos....ADHD....

visst mediciner hjälper mot ADHD:n

men de hjälper inte mot ångestetn & känslan

av detta MEN & VÄRDELÖS.

Vad hjälper mot det???

FÅr man någonsin bort de & kan LEVA???

Får jag nånsin ett liv???

Eller måste jag finna mig i att vara där jag är nu,

totalt mentalt slut & orkeslös & skulle behöva någon

son varje dag ger en knuff för jag ska orka,

som varje nat finns i samma hus så jag slipper ångesten

på nätterna. Ångesten & rädslan &T ensamheten.

En personlig assistent på natten & någon som kknuffar mig framåt.

Är det så livet kommer bli?

Kommer jag nånsin ORKA jobba & få ihop allt

eller är dett kört från start? 

Men de drar ut på pensionering "bara för att"

Som vanligt med allt i mitt liv,

hamna "mellan stolarna"

allt dröjer allt drar ut på tiden.

Varför???

Varför just jag?? 

För var ont i min barndom gjrde jag för att förtjäna detta???

Kämpat & kampat & ändå bara setts som "dålig" & "dum" 

& "ivägen" 

överallt.

Hemma med föräldrar....vården....skolan....soc, bland de "normala icke utstötta barnen i skolan" bland de "riktiga" värstingarna....de i samma mellanland som jag hade jag kvar som vänner...

sen vuxen...lika än från mina föräldrar, sen även syster, förhållanden, sk vänner, vården, soc, af, fk, ....hamnade alltid "mellan stolar" ingen ville ta tatg i vad felet var trots jag bad & vädjade & grät & till sist struntade i allt & allt rasade samman. 

Raset kom efter 14 "vuxna" år, & 9 år av de var en STÄNDIG KAMP & VÄDJAN OM HJÄLP.

Då finns ju hela barndomen oxå med ....18 år till.....

Nu 6 år senare efter raset & diagnos sen 4 månader då ska jag ställa mig upp igen & vinna tillbaka mitt liv. 

Arbetsträna, söka jobb, vara duktig & bra.

Men hur?

Jag kan ju inte & dett kan inga mediciner fixa.