25 år sedan är det nu som du blev skjuten & jag minns det som igår.

Jag var 13 år & skulle fylla 14 på hösten samma år,

politiskt intresserad & ett engagemang som inte är så vanligt

i den åldern. Allra helst inte om man är uppväxt i en familj utan engagemang i politiken & i mig.

Men kanske fann en tröst i detta & Olof Palme var min stora förebild.

Pappa kom & väcktet mig på morgonen & sa till mig kliva upp & komma & titta på tv.n 

de säger att de har skjutit Palme säger han & faktiskt ser riktigt tagen ut, han som aldrig visar känslor.

Jag fattar inte riktigt först, men kliver upp & sätter mig vid tv.n & ser dessa hemska bilder. Min värld rasar samman & tårarna rinner & ryser i hela kroppen.

Är detta slutet för Sverige nu, minns jag att jag tänker & tårarna rinner ännu mer.

Så liten, men ändå förstog jag så mycket egentligen.

Ingvar Karlsson tar sedan över efter Palme & i mitt tycke hade jag velat ha honom kvar, han är den enda efter Palme som fixat jobbet.

Den//De som sköt denna underbara människa visste vad denne gjorde, eller den som lejt någon...ja hur det nu är med den saken.

H*n....visste vad som skulle hända med Sverige eftetr detta....att Sverige skulle sakta rasa, vilket det gjort.

Ingen annan har vågatt vara lika STARK & STÅ FÖR SINA & FOLKETS ÅSIKTER:

För alltid saknad & behövd i vårt kalla land.

Kommer aldrig glömma ditt engagemang & ditt inflytande.

Jag hoppas verkligen att det håller i sig & att våren & solen vill smyga sig på nu. Att ljuset återvänder till oss & gör det lättare att kliva upp på morgonen & lättare att finnas till.

För med ljuset kommer ju även mera energi & mera livsvilja.

Depressioner blir lättare & orken kommer sakta tillbaka.

Jag behöver verkligen få mera sol & värme & ljusa dagar för att kunna må bättre & få mera kraft att orka med livet & allt som det för med sig.

Resan mot att kämpa för ett värde i detta samhälle börjar frodas i mitt inre,

ännu bara ett litet, litet frö.

Men får det bara näring, ömhet & kärlek så tror jag att det kan växa & orka kämpa. Orka med allt jag VILL göra för det finns massor jag vill göra för att få ett bra liv & berätta för andra om det jag gått igenom.

Att få människor & samälle at acceptera oss "udda" vi som kallats för dumma & dåliga & plaserats i OBS-klasser vissa av oss. (vuxen//ADHD//ADD//ASPBERGER)

Jag hamnade inte där,

jag skolkade & orkade intet med.

Kämpade mig bort från föräldrar till ungdomshem & fosterhem.

Ungdomshemmet där trivdes jag, blev accepterad för MIG & blev stärkt, synd det bara var ett år. Men det året, utan det vet jag inte vart jag stått idag.

Hade min mormor & farmor att prata med,

min morfar & farfar & bonus farnor att åka till & andas ut & finnas till.

Fosterhemmet var en viss styrkekälla det med, kände mig inte som typ "hemma" där, men de var snälla....hade hästar & hundar som jag avgudade. Fick chansen till 3mån praktik i ett trav stall från de...jag gick då i 9:an & fic det istället för skola.

Var ett underbart ställe i stallen...både praktiken & fosterhemmet,

där fick jag energi :)

Tänk om de haft samma vetskap då som nu,

då kanske jag fått vidareutvecklad hjälp.

Istället klassad som dum & dummare & dummast.

Värdelös klarade inget alls.

NU vet jag varför,

men de som kallaat mig detta vet inget om min ADHD heller

de har inget med detta att göra.

Även om man har svårigheter, kallar man inte de personerna dum & värdelös, även om man inte vet varför.

Helst inte ens egna föräldrar & senare även syskon.

Du kan inget, du ska inte ha jobb du ska inte ha barn du ska sitta på psyk.....min systers ord.

Du kan inte "det där" 

Du fixar inte "det där"

Mina föräldrars ord om allt jag försökte med,

ville hjälpa till hemma med att ex. laga mat, diska, tvätta...nej jag kunde inte jag fattade inte.....i 8:an låste de in mig på psyk i nästan ett år.

Bodde myckett hos min mormor,

mina föräldrar orkade inte med mig,

orkade inte krama mig & prata med mig.

Iställett dessa ord & sen slag & ignorerades.

Sen förhållanden på förhållanden samma visa,

sökte efter detta jag alltid haft.

Detta nertryckande värdelöshets mörker.

DEt tyckte jag att jag förtjänade,

gör jag ännu, men har fått träffa människor i vården

som säger tvärtom....du kan du är BRA MAMMA....

VAAAAA????

Jag är ännu chockad över de orden,

jag & mina barn har bra & nära kontakt....va???

ÄR det mig du pratar om???

Jag gömmer de orden & försöker få in dem iallafall,

måste tro på dessa ord. Tro att detta är jag.

För flera år sen då visste jag detta då kämpade jag

mot folk, sa ifrån, bad folk dra år H*****

men inte nu längre,

nu tider jag & tror på deras ord & tar emot & gör som jag blir

tillsagd & låter andra styra mitt liv. 

MEn snart, snart kommer jag upp lämnar även de som idag styr mig

& ber de dra & lägger de inte ner, anmäls de för denna ständiga terror & jag tar kontroll över MITT liv.

DET är min dröm & hopp....mitt ljus i detta mörker. 

Så snälla solen & våren kom nu & hjälp mig,

jag har under några dagar nu kännt sådan inre styrka blandat

med denna värdelöshet,

låt mig intte tappa den nu.

Testatde idag att göra Lax paj för första gången 

& resultaten blev helt underbart. Sonen på 4 år

tyckte det var den underbaraste mat han någonsin

ätit :D Det var ju ett bra betyg :)

2portioner:

Pajdeg:

1.5 DL mjöl

ca 70g smör

1.5 msk vatten

1 msk vanilj socker

Fyllning:

ca: 140g laxfile 

2ägg 

2 DL mjölk

1 DL riven ost

salt

mynta

pressad citron

Ugn: 200 grader

Blanda ihop ingredienser till degen & låt den ligga i kylen 

30 min. Tryck ut degen i en pajform ca 18cm i diameter.

Förgrädda degen i 10 min.

Blanda ägg, mjölk & hälften av osten citron & kryddor.

Hacka laxen i ca 2cm tärningar & lägg i pajformen//degen.

Häll över äggstanningen.

Ha över resten av osten.

Grädda i ca 30-40 min eller tills äggstanningen har stannat.

Servera med färska spenatblad &  crème fraiche.

Härmed säger jag upp mitt abbonemang på denna kyla

"bara" 25 minus imorse, men kändes som 35...bitande 

kyla som verkligen biter fast.

Efter försökt starta bilen ca 10 min gav vi upp & då jag skulle

låsa upp ytterdörren känner jag hur det värker i fingrarna

trots varma vantar. Då har jag bara sopat av bilen & setat inne 

i den & försäkt starta med vantar på.

Den lilla biten till bilen är ca 100 meter så är inte heller långt.

Då ***** är det bitande & hemsk kyla....& jag är uppväxt

på 1980-talet då det var myckett snö & kallt på vintern & var

ute & åkte skidor massor & massor....men det är inte alls samma

underbara vinterkyla nu som då.

Barnen vill inte vara ute för det biter i ansiktet & in på bara

skinnet efter bara korta stunder.

Saknar vintrarna "förr" då man kunde ligga i snön i 20-25 minus 

& kolla på stjärnorna utan att förfrysa.

Så snälla människor på denna underbara jord,

ta hand om miljön & moder jord så hon blir återställd

igen & vi kan andas på vintern & bada på sommaren igen.

Snälla politiker TA ERT ansvar i frågan det är ju ändå 

NI som beslutar om industrier & andra större saker.

Vi SMÅfolk kan ju inte styra detta, vi kan ju bara göra

skillnaden på småsakerna, vilka i sig kan bli väldigt stora.

En önskan finnes,

en önskan om ett "riktigt" liv.

Var finns det, känns så avlägset just nu,

38 år har gått, bara motgångar & kritik.

Den lilla positiva energi jag fått genom

uppmuntran & beröm nu de senastet 2 åren (den är inte mycket) den kan jag inte riktigt tat in.

Kan inte riktigt tro på dessa varma ord,

gäller de verkligen mig???

Jag som bara fått höra hur dum & dålig & värdelös & sjuk jag är.

De orden sitter fast i min själ,

de har lämnat spår som aldrig försvinner.

Kommer jag någonsin få självkänsla,

kommer jag någonsin undra vad folk "egentligen" menar med vad de säger till mig?

Eller kommer jag alltid analysera sönder allt?

Alltid numera trycka ner mig själv med allt gammalt skit som

jag fått av andra? 

Återhämtat sig från bussfärden & ilskan,

snart iväg igen & handla lite innan jag hämtar

sonen, sen blir det en biblioteksvända...

läsa & mysa lite & låna lite böcker. 

Sen hem & fixa pannkaka & hoppas på 

att magen på sonen är bättre idag.

Varför ska man behöva vara rädd när man åker buss,

genom ett visst område är man alltid rädd.

Bråk, liv, m.m folk försöker åka gratis, förstår inte bråkar & skriker.

Jag är alltid på sin vakt & håller en vakande hand på sonen,

ett vakande öga & ett öga på allt annat på bussen.

Vi vet aldrig om vi kommer fram i tid, om vi får kliva av på rätt

hållplats. IDag stannade inte bussen pga deta bråk & vi fick fortsätta jag skällde ut chauffören...som behandlade oss som "alla andra" på bussen men denne veknade snart & såg vi inte var det utan bara "offer" som behöver åka buss. Denne var snäll & hjälpfull iallafall & ordnade på bsta sätt.

Missade dock en viktig vård-tid som jag fick be de skicka en ny tid :(

När jag kom ut efter ha lämnat sonen i förskoleverksamheten, bussen som jag skulle med då såg jag baken på.

Knalla en bit ca 3 hållplatser istället för vänta ca 20 min,

åkte till stan & bytte buss, ringde om tiden & hämtade en bil 

jag skulle låna idag.

Ska försöka förhandla med exet...sonens pappa om att vi vill ha bilen de dagar sonen är där vi måste åka med denna bussen.

Men är det eningen man måste göra så, 

låta bli åka med den bussen för de som bor i det

område vi passerar ställer till det? 

Egentligen inte,

men finns ju inget val.

För nu fick jag NOG:::::ALDRIG MERA DENNA BUSSEN....

har varit så här länge & klumpen i magen växer....sonen har inte märkt av det ännu, har lyckats typ rycka på axlar & verka lugn.

Är mamma lugn kan det ju inte vara farligt??

Tur det bara är varannan vecka 

& varannan vecka på annat område *pust* 

Läste i tidningen (Birros krönika) igår om något lustigt//märkligt...an kan tolka det som man vill. Utdrag ur detta:

"En student vid Linköpings Universitet har lagt fram en doktorsavhandling där hon studerat hur transpersoner behandlas av samhället. Det är uppenbarligen så att samhället inte vet hur man ska handskas med dessa människor. Hennes lösning är dock en aning märklig."

Blev ju tvungen at kommentera artikeln *S* 

"Finns ju enligt mytologin ett 3:e kön http://sv.wikipedia.org/wiki/Hermafrodit

Så denne student är nog inte så påläst, om denne fick som hon ville & transpersoner  skulle få ett "eget" kön så blir det ju ett 4:e kön.Eget tycke så varför ska de  sättas in i "ett fack" med ett eget kön, varför kan de inte bara få vara de som de är & människan acceptera VARANDRA SOM VI ÄR med alla konstigheter & vanligheter.MEn människan är ju inte skapad så utan måste ha något//någon att se ner på för att själv må bra, måste anmärka på något annars funkar det inte.De undantagen då som inte klankar ner på andra blir ännu värre utsatta & lätta "offer" för de som måste få utlopp." :(

Var är vårat samhälle på väg egentligen,

vad är det vi gör med människan.

Behandlar den som något mänsklig robotiserad varelse?

Ja...det är ju helt omänskligt & vansinne,

det är ju inte bara detta utan massor av andra saker,

vi ska plaseras i fack i allt,

får inte sticka ut & vara annorlunda för då kan man ju inte

finnas & de som sticker ut,

de ska utplånas & inse att de inte har något värde.

De ska kanske kunna få vara de "normalas" slavar på in höjd.

Tillbaka till slaveriet är det dit vi är på väg?