Trots allt så blev:) det några julkort i år iallafall, 

två av de är här...

Lucia på förskolan imorse   supermysigt trots blötvädret, de brukar alltid vara utomhus. 

Kanonduktiga allihopa och är liten grupp så de har ju mer tid och barnen har kul oxå då.

Somnade en stund sen på soffan hemma, har sån sabla värk just nu och då blir jag så trött oxå och sover inte på natten utan bara vrider på mig.

Drömde så skumt oxå, måste bero på allt som hänt och en inre önskan inom mig att finna någon och dela livet med, någon som finns där för mig och lyssnar och förstår mig oxå.

Vi finns och lever tillsammans på lika villkor och värnar om varandra.

Inte första gången denna drömmen kommit till mig men är längesen nu och hade  fallit i glömska iom allt annat kaos, är alltid samma person och en person jag aldrig mött, bara över nätet.

En person jag kunnat prata med och vi har stöttat varandra i mycket.  

Men finns många om och men och rädslor för att våga ta reda på mer...skadskjuten kråka jag är....sargad i själ och hjärta. 

men om inte om och men fanns...? Vad hände då? 

Är ju Lucia idag, men någon vidare stämning vill inte infinna sig ändå....dottern hade lucia i skolan igår & superdupermysigt var det, men stämningen fanns lixom inte där.....

inne i en fas då allt känns tomt.....känner i princip ingenting alls, stängt av kanske???
Vet inte, men antagligen troligt, går igenom massor i mitt inre nu, massa gammalt som äntligen kommit fram & bearbetas, den allra sista fasen av gmla spöken som måste gås igenom & den största delen & den jobbigaste.

Men äntligen fått insikt om varför jag känner mig så värdelös & tom.

Bara allt arbete kvar.  

jaha då har vi kommit halvvägs in i kalendern för nedräkning till julen. 

rasade ner i ett hål igen och trodde jag aldrig skulle komma upp igen, 

blir så själsligt trött på dessa ras. 

När får jag komma upp och leva, känner mig ensam och förbrukad...alltid mött de som utnyttjar och förnedrar m.m

alltid fått ta andras skit redan från barnsbenen....alltid oälskad och slagpåse. 

Men vad är bäst all den förnedringen eller ensamhet

Värmebölja idag med, 

men kan inte riktigt njuta av värmen. 

Väntan & väntan på arbetsträning, bostadsbrist & bor nu helt hos mitt ex.

Den vi kollade på har vi inte fått svar på ännu, men bolaget sega med skicka svar, kan inte skicka ut svar om någon annan haft mer poäng. 

Första okt. är ju imorrn så fick nog inte den ändå :(

Klarar snart inte av att stå upp & kliva upp på morgonen, saknaden efter vårat eget hem är för stor & slitningar mellan mig & exet är stora. Både jag & barnen behöver andas, få vara fria....vara här & få ett liv. 

Men får vi någonsin det....flykten från förra stället börjar sliter eget på oss då vi inte kunnat bygga upp något eget ännu kontraktet äntligen borta nu, men tydligen inte tillräckligt med poäng.

Exet vill försöka igen, vill börja om, vill skärpa sig & bli vuxen & ta aansvar över sin son, men fixar han det då? 

Eller är det skitsnack igen.

Han skumma ur igår & kom in i gamla spår igen, visst han för första gången pratade med sonen & gick igenom vad han gör fel osv....men håller det, fortsätter han så? 
För ingen kan ändras över en natt, man beh. se sina missar för att ändra de missar man gjort.

Men orkar vi det, fixar han det, orkar jag kämpa mer, orkar jag vara ensam ... ???  

Varit helt däckad av värk 7 dagar nu   Hela ryggen låser sig & kan knappt gå.  Knappt sitta utan stöd bakom nacken. 

Idag är första morgonen jag vaknat utan att behöva samla krafter för att ta mig upp, värken sitter där men är betydligt bättre iallafall. Bara hoppas på att det vändert nu oxå för denna gången. Värst är den förlamande tröttheten. Känns som man går i sömnen hela dagarna eller nåt.   Vill bara sova, men samtidigt någonstans så finns det någon del av hjärnan som är pigg & vill göra saker, men kroppen vill inte. 

Sonen hemma & sjuk idag & toppen väder, men första dagen så ingen hög feber så ska nog ta mellis ute iallafall så får vi frisk luft & piggnar till.

Väntar på svar om lägenheten oxå, fatta intet hur lång tid det ska ta att skicka ut ett svar, var ju 27e svaret senast skulle vara inne så då borde de ju kunna skicka ut svar de med *suck* vill ju veta om vi får den & om vi ska flytta in i helgen eller inte. 

Myndigheter grrr de har makten att göra som de vill, de ska ha svar i tid annars det & det....men skicka svar själva  kan de inte göra. 

Var till af igår oxå för att träffa en coach......ingen som dyker upp,

hade det varit jag som intet dykt upp hade det blivit ett herrans liv, men de kan ju göra som de vill i sin tur istället & jag snällt vänta som en annan mindre vetande sak & vara tacksam för att tfå finnas till.

Demokrati...bah.....smygdiktatur är det i detta landet,

det pratas om all skit i u-länder,

men det är lika illa här oxå, men då oxå i smyg & ingen vågar säga något.

Är lika från många myndigheters håll,

socialtjänst, af, fk, bostadsföretag, arbetsgivare m.m m.m

Är man inte rik är man inget värd,

är man sjuk ska man helst avrättas, inget de säger, men så de agerar.

Haft fullt upp & humöret varit upp & ner hela tiden ett tag nu. 

Mycket som hänt & mycket som händer & när man börjar slappna av igen kommer massa känslor åter. 

Kan börja tjuta i en handvändning & i nästa hitta på en massa skoj & bus.   Så det är verkligen upp & ner hela tiden. Men positivt, lilleman börar må bättre äntligen, astman fungerar bra nu & han är piggare, har börjat sakta få en relation till sin pappa & pappa försöker verkligen nu att närma sig honom. Håller bara tummen & mer ändå att han fortsätte r så oxå & inte sviker sin son igen.

Har rivit ifrån jag med nu att jag sköter INTE deras relation & jag tar INTE ansvar över han längre. Han kan inte komma & fråga mig mer ex. men vad ska jag säga då, vad ska jag tycka? Hur ska jag göra, hur ska jag känna?

Han kan INTE heller komma & ta för givet att jag ska gissa mig till vad han menar då han säger max en tredjedel av det han vill få sagt, han MÅSTE prata med oss.   Måste ta EGET ansvar över sitt liv, sina känslor osv.....jag har fyra barn & behöver intet ett vuxet  oxå....det är bara bara stopp.

Var igår & kolla på en lägenhet,

sonen älskade den....ligger i ett böandat område & jag är lite osäker, men ger det en chans & tackade ja....väntar nu bara på svar om vi var först eller ej. Inflytt då första okt.

Vi längtar verkligen efter VÅRT hemma nu.....för tiden här hos xet har varit turbulent & kantad av bråk & trots fint & lugnt område vantrivs vi barnen & jag.  Det pga av alla hetsiga bråk & slitnngar & sonen en pappa som inte varit närvarande & hjälpt oss då allt rasade samman helt, för vad var det HAN gjorde innan då allt rasade...jo han FLYDDE & han flydde ensam, räddade sitt eget skinn & svek & lämnade oss. 

Vi blev lämnade kvar med trakasserier från grannar & mögel. 

Går detta att rädda?
Går det att reparera den skada allt tagit?
Sonen säger till pappa, "du måste vara snäll nu pappa, man måste ju dett förstår du" & pappa frågade om han fick bo med oss sen....."ja om du är snäll nu pappa för det är du väl?"
Jag gråter än när jag tänker på vad han fått  gå igenom & FÖRST NU försökte sonen närma sig pappa & kramas för det har aldrig fundgerat innan. Pappa har dragit sig undan, gömt sig i sysslor & jobb eller setstel som en pinne i soffan med sonen liggande i knä & kolla på tv.....haft armar på ryggstödet på soffan istället för att kramas & tvmysa med sin son. Han har inte tagit i sitt barn på riktigt sen hans födelse, inte atförren NU,

Ja jag är livrädd att nu när sonen börjat  kanske lita på pappa att han drar igen....nästa gång det stormar då,,,,,flyr han ensam igen då???

Måste jag alltid påminna han om hur man ska bete sig (vilket jag ska försöka skita i) eller kan han lätra sig ansvar.

Läst aftonbladets granskning om psykiatrin nu ett tag & tog mod till mig skickade in min  egen historia oxå. 

Skönt var det att få den ur systemet & kan den hjälpa så är det toppen.

Efter diagnos panikångest 1995 fick jag piller utskrivna,
samtal hos en kurator som tyckte jag var "för frisk" för samtal & inte behövde det. Jag hade då gått igenom en barndom med missbruk & fosterhem & ungdomshem då jag bara ville hemifrån & misshandel & ett förhållande med misshandel, fick två barn där som pga sambons misshandel var jag tvungen sätta de i fosterhem för att skydda från sambons vrede.
Då var jag för frisk. Åt piller 6 månader & var avtrubbad & ingen koll, skaffade mig stora skulder under dessa månader. 
Hände inget mer ändå, jag försökte tom ta mitt liv med dessa piller, inget hände & jag ville slutat, läkaren sa nej....slutatde självmant ändå. Men skadan va redan skedd & jag mådde dåligt & ville inte finnas. Men samtatlshjälp fanns inte. Kämpade några år för samtal inget hände. 
Höll mig uppe hjälpligt tmånga år & började tom plugga men det destruktiva beteendet följde med hela tiden jag straffade mig själv genom dåliga förhållanden plus förnedring från mina föräldrar, jag var inte värd mer.
Nu 2011 har jag åter igen väntat på samtal efter brytit ihop helt, väntat bara tre år på samtal & kbt. *suck* inget hänt ännu....fått kliva upp själv igen.
HAr oxå fått diagnos adhd....bla men oxå fibromyalgi & mikroskopisk colit. Mina funderingar är om min barndom gjort mitt adhd liknande symtom plus nu även fibromyalgin.
Fått kämpa som galen för den diagnosen & mött motstånd & tom trakasserier från primärvården. 
Mitt psykiska har de aldrig ens sett mer än EN  AT läkare....underbart duktig läkare. Men igen inget hände.
Gällande adhd...piller, inget samtatl eller kbt.....vilket jag tjatat som galen efter. Finns ju alternativ som healing men detta kostar ju massor. Lugnande, rel. svaga & "snälla" får jag ut nästan hur mycket som helst bara maila & de skickar till läkaren & denne (hela tiden olika) skriver ut. 
adhd utredningen tycker jag gick väldigt fort bara några månader för mig & jag sökte den själv, men förtydligade att oxå barndomen & senare spelade roll i mitt beteende som gick in i adhd. 
Men kändes som de inte lyssnade på det örat. 
adhd diagnos dec-2010 piller ca 6 månader. sen slutade jag slälvmant då jag glömt de två dagar & dett jag känt innan at jag blivit bättre höll i sig så jag trappade ner själv & mår toppen idag i DET avseendet.....är istället annat  som gör att jag inte mår bra.
Mitt förflutna jag aldrig fått bearbeta (fram till förra året i princip) dåligt självförtroende som följd av detta. Destruktiva tankar....ibland självmordstankar eller skada de som gjort mig illa tankar. Men då tar jag lugnande. Men ska det behöva vara så. Ska man aldrig få hjälp. ÄR det självrensning i Sverige genom att iignorera???
Följden för mig har ju även varit att jag intet orkat jobba längre perioder, jag KAN ju inte. Det har föräldrar, livet & samhällett & vården lärt mig.