Sitter & tittar ut genom fönstret,

tittar på snön som  vägrar att försvinna. 

Kylan har oss i ett järngrepp,

vägrar släppa taget. 

Vintertröttheten vägrar att lämna 

in kropp,

eller är det sk vanlig deppighet.

Ensanheten känns extra stark i denna kylslagna

värld som lyser vit & åter vit utanför.

Att gå ut är ett nödvändigt ont.

Biter i kinderna.

Trots lager med kläder fryser jag värre än en liten

frussen hund utan kläder.

Fryser in i märgen,

in i själen.

Är det bara kylan som gör det eller är det oxå

deppigheten som gör att jag fryser mer.

Borde vara glad över att vara ensam,

men pang efter en månad kom ångesten

som ett slag under bältet.

Kvällar & nätter är de som är värst,

då kommer tankarna a värdelöshet & att inte 

kunna något att inte duga något till & i det rädslan

at något kommer hända under natten.

Någon som intet gillar att jag finns bryter sig in

eller så glömmer jag plattor på.

Ligger vaken & ångest & åter ångest.

Mitt ex stannade då hos oss,

nyss separerat & han måste stanna

på nätterna & lyssna på hur satans 

värdelös jag är,

är ju oxå delvis han som tryckt ner.

Han & flera andra innan han,

men nu är jag ensam & har inget val än 

fråga just han & låta just han hjälpa mig.

Faller ännu längre, men ångesten är för stor.

Denna gången fixar jag den inte,

fixar inte att hålla den borta.

Har väntat snart ETT ÅR sen maj...på samtals terapi & KBT

jippi.....& varit på psyk akut 2ggr

men får ännu vänta.

Träffat läkare på psyk & utredning på ADHD

som visade at jag har det oxå.

En positiv sak iallafall,

att veta varför jag känt & gjort vissa saker m.m

Fick svar på massor & massor...så den får jag medicin & samtal med 

sjuksyrra & läkare i samband med medicinen.

MEN jag vill oxå ta itu med allt gammalt skit,

vill må bra,

vill ha ett LIV.

Men väntan & åter väntan,

det är vad som finns i detta land,

inget annat än väntan.