En önskan finnes,

en önskan om ett "riktigt" liv.

Var finns det, känns så avlägset just nu,

38 år har gått, bara motgångar & kritik.

Den lilla positiva energi jag fått genom

uppmuntran & beröm nu de senastet 2 åren (den är inte mycket) den kan jag inte riktigt tat in.

Kan inte riktigt tro på dessa varma ord,

gäller de verkligen mig???

Jag som bara fått höra hur dum & dålig & värdelös & sjuk jag är.

De orden sitter fast i min själ,

de har lämnat spår som aldrig försvinner.

Kommer jag någonsin få självkänsla,

kommer jag någonsin undra vad folk "egentligen" menar med vad de säger till mig?

Eller kommer jag alltid analysera sönder allt?

Alltid numera trycka ner mig själv med allt gammalt skit som

jag fått av andra?