i hela kroppen.....ryggen känns som den vill av,

antagligen stressrelaterat för magen är rätt

bra just nu & vädret har hållt sig stabilt så

ingen påverkan av vädret just nu.

Ingen matlust & noll insperation

att göra något idag, blev totalt

knäckt av morgonens utfall.

Orkar snart inget mer alls känns

det som, vill bara ge upp mitt liv.

Men hur ska det då gå för barnen?

Förstår inte hur jag ska orka vidare

med detta ständiga skit jämt.

VAd 17 får man ut av att trycka ner

andra? Njuter man av att trycka ner

andra?

Totalt nollställd idag & ikväll kommer

mina två andra barn hem & måste samla

styrka för att orka med att umgås med

de oxå. JAg vill ju kunna finnas för dem,

men känner mig så orkeslös & orkar inte

ens med mig själv i denna sits jag sitter i.

Men får samla krafter igen & igen.

Fick känna mig några procent glad i ca

en halv dag innan jag plockades ner på

jorden igen.

Var det det som var felet?

Var jag för  glad igår kväll?

Var det därfär han var tvungen att förstöra

för mig idag?

För är jag nere & ledsen är han "gullig" & verkar

själv må bra, så är jag glad brukar jag försöka

dölja det för att FÅ kunna vara glad ett tag.

Men igår så gick inte det & jag bladdra på & han

mummlade bara till svar & visade tydligt sitt missnöje,

men jag min idiot märkte inte det pga mitt glada humör.

Pikar haglade även igår, men då var vi ensamma & sonen

sov så då snäste jag ju bara av & talade om att GE DIG

jag är inte på humör för sånt skit.

Idag då mamma var med & andra kom det igen & han VET

att jag inte bråkar bland folk & svarar emot utan bara tar

emot allt skit han spyr ur sig.

VArför gör jag så?

Varför svarar jag inte emot utan står med skammen ensam

då andra är med?

Varför låter jag de tro på hans skit?

orkar inte mer snart.

Under tiden vi väntade på att barnen skulle komma ut

med sitt luciatåg stog jag & sambon & hans mamma

ute i trädgården. Pikar & nedlåtande kommentarer

haglar, passar på när mamma är med så jag ska se

"dålig" ut i hennes ögon & att kanske andra oxå hör

vad han säger om mig.

Blir så satans less på dessa ständiga kommentarer & pikar,

däremellan är han "snäll" fixar saker för att sen pika om

dessa saker & ingenting JAG gör gör jar rätt eller på rätt

sätt. När han är hemma är jag helt passiv, klarar inte ett

skit, när han är borta mår både jag & sonen bättre.

Kontaktade kvinnojouren via mail innan & de är verkligen

superguliga, de sa till mig att jag inte inbillar mig att det

inte är mitt fel & att det han gör är anmälningsbart.

Men det kan vara svårt att i rätten (om det går så långt)

få rätt mot han & det han gör iom det inte finns bevis.

Men hur 17 får man bevis mot ett sådant beteende...

känner mig så fb maktlös & helt fast.

Han skadar sonen & jag vågar inte lämna han pga att

då blir han ensam med sonen minst varannan helg beroende

på vad han har för jobb..om han har jobb.

Någåt MÅSTE JU HÄNDA innan soc & polisen kan göra något

& inte säkert de gör något då iallafall, för bristande bevis.

Då kan min älskade som råka väldigt illa ut & med tanke på

att när sambon gör sonen illa är det mot hals eller huvud.

Blir ju oxå hela tiden värre saker, visst är det sällan det händer,

MEN DET HÄNDER & enligt kvinnojouren så blir det bara värre

hela tiden oavsett hur mycket jag än försöker prata & prata &

hjälpa. Dum som jag är försöker jag ju hjälpa sambon till ett

bättre liv så han kan bli "en bra pappa" & glömmer mig själv.

Tappar bara mer & mer psykisk ork.

Känns inte som att jag finns, enda gångerna jag FINNS är när

jag & barnen är ensamma.

Därför så mycket om mina barn jämt här, för de är mitt liv, min

styrka att orka fortsätta leva.

Utan dem tror jag inte att jag levt idag.

Gått igenom så mycket skit även innan detta & alltid samma,

samma, samma......osv........

Vad är det egentligen?

Finns det idag något som är manligt eller kvinnligt?

Eller ska män & kvinnor kunna göra samma saker?

En sillnad som inte går att bortse från är ju mäns

& kvinnors fysik. Vi har olika byggda kroppar & män

har starkare kroppsbyggnad än kvinnor & är mer

änmade för hårt kroppsarbete.

Men hur kommer det sig då att sk. "kvinnoyrken" är

så tunga fysiskt?

*Vården(hela vårdsektorn) finns mest kvinnor & är ett

fysiskt krävande jobb, Tunga lyft dagligen & fel arbets-

ställningar ofta.

*Städning är det mestadels kvinnor & tungt fysiskt

& påfrstande för kroppen.

De två är väl de mest vanliga "kvinnoyrken" & har ansetts

att kvinnor skall utföra. Men ändp är kvinnan sämre byggd

i kroppen för dessa uppgifter & många kvinnor idag lider

av ledbesvär & ryggont & sen har vi ju den som kallas för

käringsjukan....fibromyalgi....som tyvärr många läkare anser

att den inte finns, att det bara är ett påhittat tillstånd.

Min läkare på vc sa till mig när jag utredda om jag hade det

att det är ju typisk kvinnosjuka...kvinnor har jämt "klagat"

över värk i kroppen & vill nu bara ha ett namn på det så de

kan vara hemma.

*morr* sa jag tyst för mig själv, men tyvärr inte högt.

Lika så....tyvärr även idag från en del håll....anses det ju

att kvinnan ska sköta allt i hemmet plus sköta barnen PLUS IDAG ARBETA...hm....& mannen ska arbeta & komma hem & vila för

han har ju jobbat så hårt.

Mannen har för det mesta högre lön än kvinnan & då är det nästan

ett måste att kvinnan stannar hemma hela mammaperioden medan

mannen arbetar.

Hittade lite historia när jag googlade på manligt & kvinnligt som var intressant.

Historia

Nu för tiden anses det i Sverige ofta kvinnligt att bry sig om sitt utseende, att vilja ha barn, att bara ha hår på huvudet men nästan ingen annanstans på kroppen och att bli kär i män. Det anses manligt att vara bestämd, ha lagom mycket hår på kroppen och attraheras av kvinnor. Men det har inte alltid varit så.

Vad som anses manligt och kvinnligt förändras med tiden, och det kan se olika ut i olika länder och kulturer. Till exempel ansågs det i Sverige på 1700-talet manligt att gråta, och rika män skulle gärna vara sminkade och ha klack på skorna. Fattigare män skulle vara med och ta hand om småbarn. På 1800-talet ansågs det svagt att gråta och det kopplades istället till tjejer, precis som smink och att ta hand om barn. Vetenskapsmän och debattörer pratade om att kvinnor och män skulle vara varandras motsatser och ha olika biologiska egenskaper, till exempel att kvinnors biologi skulle göra att de inte passar till att studera. Andra grupper som undersöktes för att hitta biologiska skillnader var till exempel arbetare och rika och ljusa och mörka personer. Samma argument användes där –att det skulle finnas biologiska egenskaper som gör att olika personer inte skulle göra samma saker och vara på samma platser. Det hela gick ut på att rika ljushyade män ”av naturen” passade bäst till att bestämma och ha pengar. Idag vet forskare att det inte är så.

De flesta egenskaper som kopplas till killar och tjejer kan inte sägas ha med biologi att göra, utan är sånt som vi har lärt oss. En del säger att ”grottmänniskorna” var på ett visst sätt och hade vissa uppgifter, och att vi fortfarande följer deras sätt att leva utan att kunna ändra på det. Man kan höra att män var aggressiva och att de jagade, och att kvinnor var hemma i grottan, samlade nötter och tog hand om barnen. Men den bilden av de första människorna är mest bara gissningar, ingen vet hur man levde.

Det går inte att veta hur det alltid har varit, men det går att se hur det ser ut nu, att mycket har ändrats och att det kan fortsätta förändras. Det är viktiga kunskaper, för om tjejer och killar uppfostras och bemöts på olika sätt, och får olika förväntningar, kan det ställa till med problem.

Varit på sonens Lucia nu på morgonen,

kanonduktiga alla barnen & jättemysigt.

Hade det utomhus & machaller runt om

& lite lagom mörkt ute.

Fika sen ed pepparkakor & lussekatter som

barnen bakat själva.

Registrera dig på GratisBio och vinn en iPhone!