En önskan finnes,

en önskan om ett "riktigt" liv.

Var finns det, känns så avlägset just nu,

38 år har gått, bara motgångar & kritik.

Den lilla positiva energi jag fått genom

uppmuntran & beröm nu de senastet 2 åren (den är inte mycket) den kan jag inte riktigt tat in.

Kan inte riktigt tro på dessa varma ord,

gäller de verkligen mig???

Jag som bara fått höra hur dum & dålig & värdelös & sjuk jag är.

De orden sitter fast i min själ,

de har lämnat spår som aldrig försvinner.

Kommer jag någonsin få självkänsla,

kommer jag någonsin undra vad folk "egentligen" menar med vad de säger till mig?

Eller kommer jag alltid analysera sönder allt?

Alltid numera trycka ner mig själv med allt gammalt skit som

jag fått av andra? 

Återhämtat sig från bussfärden & ilskan,

snart iväg igen & handla lite innan jag hämtar

sonen, sen blir det en biblioteksvända...

läsa & mysa lite & låna lite böcker. 

Sen hem & fixa pannkaka & hoppas på 

att magen på sonen är bättre idag.

Varför ska man behöva vara rädd när man åker buss,

genom ett visst område är man alltid rädd.

Bråk, liv, m.m folk försöker åka gratis, förstår inte bråkar & skriker.

Jag är alltid på sin vakt & håller en vakande hand på sonen,

ett vakande öga & ett öga på allt annat på bussen.

Vi vet aldrig om vi kommer fram i tid, om vi får kliva av på rätt

hållplats. IDag stannade inte bussen pga deta bråk & vi fick fortsätta jag skällde ut chauffören...som behandlade oss som "alla andra" på bussen men denne veknade snart & såg vi inte var det utan bara "offer" som behöver åka buss. Denne var snäll & hjälpfull iallafall & ordnade på bsta sätt.

Missade dock en viktig vård-tid som jag fick be de skicka en ny tid :(

När jag kom ut efter ha lämnat sonen i förskoleverksamheten, bussen som jag skulle med då såg jag baken på.

Knalla en bit ca 3 hållplatser istället för vänta ca 20 min,

åkte till stan & bytte buss, ringde om tiden & hämtade en bil 

jag skulle låna idag.

Ska försöka förhandla med exet...sonens pappa om att vi vill ha bilen de dagar sonen är där vi måste åka med denna bussen.

Men är det eningen man måste göra så, 

låta bli åka med den bussen för de som bor i det

område vi passerar ställer till det? 

Egentligen inte,

men finns ju inget val.

För nu fick jag NOG:::::ALDRIG MERA DENNA BUSSEN....

har varit så här länge & klumpen i magen växer....sonen har inte märkt av det ännu, har lyckats typ rycka på axlar & verka lugn.

Är mamma lugn kan det ju inte vara farligt??

Tur det bara är varannan vecka 

& varannan vecka på annat område *pust* 

Läste i tidningen (Birros krönika) igår om något lustigt//märkligt...an kan tolka det som man vill. Utdrag ur detta:

"En student vid Linköpings Universitet har lagt fram en doktorsavhandling där hon studerat hur transpersoner behandlas av samhället. Det är uppenbarligen så att samhället inte vet hur man ska handskas med dessa människor. Hennes lösning är dock en aning märklig."

Blev ju tvungen at kommentera artikeln *S* 

"Finns ju enligt mytologin ett 3:e kön http://sv.wikipedia.org/wiki/Hermafrodit

Så denne student är nog inte så påläst, om denne fick som hon ville & transpersoner  skulle få ett "eget" kön så blir det ju ett 4:e kön.Eget tycke så varför ska de  sättas in i "ett fack" med ett eget kön, varför kan de inte bara få vara de som de är & människan acceptera VARANDRA SOM VI ÄR med alla konstigheter & vanligheter.MEn människan är ju inte skapad så utan måste ha något//någon att se ner på för att själv må bra, måste anmärka på något annars funkar det inte.De undantagen då som inte klankar ner på andra blir ännu värre utsatta & lätta "offer" för de som måste få utlopp." :(

Var är vårat samhälle på väg egentligen,

vad är det vi gör med människan.

Behandlar den som något mänsklig robotiserad varelse?

Ja...det är ju helt omänskligt & vansinne,

det är ju inte bara detta utan massor av andra saker,

vi ska plaseras i fack i allt,

får inte sticka ut & vara annorlunda för då kan man ju inte

finnas & de som sticker ut,

de ska utplånas & inse att de inte har något värde.

De ska kanske kunna få vara de "normalas" slavar på in höjd.

Tillbaka till slaveriet är det dit vi är på väg? 

Lilleman är hemma & sjuk,

hela världen är upp & ner.

Vill ligga, men kryper i benen,

vill sitta men orkar inte är ju

så trött & slut.

Humöret är som en berg & dalbana

med stora backar.

Ena stunden ilsk som ett bi & nästa

stund ledsen & gossjuk & vil bli om pysslad.

Solen lyser & han vill ut & leka, 

inte stanna inne & inte orka med att sitta så

mycket som man vill.

LEker cirkus artist i soffan med att stå på huvudet,

lägga sig, sätta sig & helst stå men det får man ju

inte för mamma så då kommer ålen,

åla sig fram & sparka lite på mamma så man får röra sig 

& bli av med lite kryp & lite surhet över att vara sjuk.

Funderar på att bädda en madrass på golvet,

då kan han röra sig fritt utan att rasa ner i golvet.

Även om man är 4 & i hans ögon STOR pojke så 

gör det ont att falla iallafall.

Bädda ner med lite mjukisdjur & någon bok & memory med

blixten mcqeen & en bra film, massa jouice & massa kramar.

Tycker så synd om min lilleman & det jobbiga i det hela

försvinner när jag studerar honom & ser hur jobbigt det är.

Hjärtat svämmar över & jag blir varm inuti.

Tänk vilken tur jag har som fått en sådan underbar pojke.:)

Sitter & tittar ut genom fönstret,

tittar på snön som  vägrar att försvinna. 

Kylan har oss i ett järngrepp,

vägrar släppa taget. 

Vintertröttheten vägrar att lämna 

in kropp,

eller är det sk vanlig deppighet.

Ensanheten känns extra stark i denna kylslagna

värld som lyser vit & åter vit utanför.

Att gå ut är ett nödvändigt ont.

Biter i kinderna.

Trots lager med kläder fryser jag värre än en liten

frussen hund utan kläder.

Fryser in i märgen,

in i själen.

Är det bara kylan som gör det eller är det oxå

deppigheten som gör att jag fryser mer.

Borde vara glad över att vara ensam,

men pang efter en månad kom ångesten

som ett slag under bältet.

Kvällar & nätter är de som är värst,

då kommer tankarna a värdelöshet & att inte 

kunna något att inte duga något till & i det rädslan

at något kommer hända under natten.

Någon som intet gillar att jag finns bryter sig in

eller så glömmer jag plattor på.

Ligger vaken & ångest & åter ångest.

Mitt ex stannade då hos oss,

nyss separerat & han måste stanna

på nätterna & lyssna på hur satans 

värdelös jag är,

är ju oxå delvis han som tryckt ner.

Han & flera andra innan han,

men nu är jag ensam & har inget val än 

fråga just han & låta just han hjälpa mig.

Faller ännu längre, men ångesten är för stor.

Denna gången fixar jag den inte,

fixar inte att hålla den borta.

Har väntat snart ETT ÅR sen maj...på samtals terapi & KBT

jippi.....& varit på psyk akut 2ggr

men får ännu vänta.

Träffat läkare på psyk & utredning på ADHD

som visade at jag har det oxå.

En positiv sak iallafall,

att veta varför jag känt & gjort vissa saker m.m

Fick svar på massor & massor...så den får jag medicin & samtal med 

sjuksyrra & läkare i samband med medicinen.

MEN jag vill oxå ta itu med allt gammalt skit,

vill må bra,

vill ha ett LIV.

Men väntan & åter väntan,

det är vad som finns i detta land,

inget annat än väntan.

Vart 'är Sverige på väg?

Vart är mänskligheten på väg?

Sverige har blivit så kallt, vad beror det på?

Var tog det varma medmäbskliga Sverige vägen, försvann det bortom kröken?

Kröken vid vägskälet, men vägskälet....hm....var det för många val just där?

Är det ett förvirrat Sverige vi lever i idag, eller är det så att vi blivit kalla & hårda?

Formats av det hårda livet, men hur då...vi har ju förskonats från krig & svält  i många många år, det är ju t.o.m ett minne blott för många. Många vet inte ens hur det var i kriget senast det sim faktsikt existerade under hitler trots vi inte var med i "kriget" så var vi ju drabbade.

Då var ödmjukheten nära, vi tog hand om varann & våra nästa. Fanns aöötid en tröstande kran, ett tröstande ord. En hjälpande hand.

Alltid någon känd eller okänd som fanns & stöttade,

men idag vad har vi nu? Ett sam h'älle som är dött & kallt, ett samhälle dä vi inte längre ser varandra.

Vi går på gatan mitt i centrum, många passerar, vi lyfter huvudet & ser in te vilka vi passerar. Vilka som finns omkring oss.

Vi ser bara oss själva & det som finns för OSS för vårat EGO.

Vi måste vara så perfekta, ha den perfekta familjen, det perfekta jobbet, den perfekta ekonomin, den pefekta hälsan, det perfetka livet.

MEn andra ord, vi måste ha det perfekta robotiserade livet, så som böcker...regeringen& staten & experter bestämmer.

Annars har vi inget värde idag i Sverige.

Vi finns inte, vi existerar inte om vi inte följer detta mänster dessa lagar.

Nåde de människor idag som är sjuka & handikappade,

de är inte robitiserade & förjer inte ramarna.

De får inte finnas,

men det sägs inte högt,

dessa regler skapas långsamt & i tysthet.

Mörkas ner & hjärntvättar Sverige & dess befolkning.Att vara udda, att sticka ut har varit svårt i alla tider, men var ett tag på väg att accepteras, att finnas till.

Men är nu på väg mot ännu värre öde än förr om detta inte stoppas.

Förr  så blev utvecklingstörda//förståndshandikappade inlåsta i källare & vindar & i hus långt ut i skogen......sen förstog vi bättre.....psykiskt suka....barrrr vilka hemska metoder de fick utstå....men vad gör vi nu...vi är inte på väg tillbaka till det, NEJ.....vi är på väg mot att behandla de som äar UDDA ännu värre än detta, att långsamt utplåna dessa människor som sticker ut.

Hetaste debatter är ju FK & AF.....FAS3 m.m inom samma område,

slavar inom FAS3

de som är sjuka & INTE KAN JOBBA MÅSTE JOBBA...hm......de kommer avlida, finns redan såna fall där detta hänt enligt tidningar.

de som är SJUKA & VILL & KAN JOBBA VILL ARBETSTRÄNA de får vänta & vänta placeras i åtgärder eller går utan ersättning & väntar & väntar.....de går ner sig & vadå....kanske tar sitt liv & utplånas.

Kvar finns robotiserade människor som följer lagar & regler som trotsar allt

som hjärntvättas in i detta idiotiska kalla leverne,

VAKNA & se vad som händer

VAKNA & ta tillbaka era liv.

helt avslagen, ingen ork & trött & sur & tom på energi.

Mötet på skuldsaneringenrådgivningen helt ok,

träffade en underbar förtående människa, men så

jobbigt all den lilla energi jag har tog slut....& min

sk. sambo//rumskompis låtsas som det regnar som vanligt.

Känner mig som den värdelösaste idioten som finns idag.